Nu har vi äntligen kommit hem efter en helt uuuunderbar vecka i Vemdals/Björnrikefjällen. Vi har haft någonstans mellan -17 och -24 varje dag men vi har ändå varit flitiga i att åka längdskidor och utför varje dag. Vissa kroppsdelar (tår och händer) har protesterat mer eller mindre fort men fryser man så får man jobba på fortare eller ge sig in i en toppstuga och sluka i sig en värmande varm choklad!

Längdskidorna har gått bra! Drog i en jubelvurpa första dagen och sträckte sätesmuskeln något kopiöst… Jag kom på näst sista dagen att jag kan ju strecha den muskeln!! Innan trodde jag att det var ett pågående blåmärke men när det hållt i sig fem dagar utan att bli synligt testade jag att strecha och det blev helt plötsligt mycket bättre!

http://www.facebook.com/photo.php?fbid=447655538622080&set=a.438867929500841.109530.100001329136552&type=1&theater

På vägen upp hände det något riktigt otäckt, vi var en bit ovanför Örebro när det kommer ut en labrador i full kareta rakt framför bilen, finns inte en chans att stanna. Vi får med oss tiken i grillen några meter innan vi får stopp på bilen och tiken skriker till och fortsätter springa. Ut som ett skott for jag genom bilen för att leta reda på henne. Fanns inte en labrador så långt ögat kunde nå (åker…) men tack vare nysnön kunde jag leta reda på ett par labradorspår som förföljde harspår. Spåren ledde oss fram till en villa var vi på träffade ett par jägare utanför och frågade om de visste vart hunden kunde bo (hon hade brett reflexband med telenr på såg jag när vi krockade – jakthund). Det visade sig att spåren hade tagit oss till rätta huset.

Tjejen i fråga som ägde tiken kom ut med sina hundar (varav den ena var labben), som nyligen hade kommit hem igen efter att ha stuckit efter en hare och jagat den. Jag tyckte hunden såg lite stel ut där smällen hade tagit som mest men hunden var fortfarande hel, i en bit glad och sprallig. Herregud, nu hade den lilla tiken tur! Vi bytte telefonnummer och ägarna fick vara uppmärksamma så det inte kom fram något mer under dagen. Vi har inte hört något sedan dess men det var väldigt skönt att se henne vid liv! Finns ju roligare sätt att börja semestern på!

Imorgon rivstartar vi vardagen igen med förhoppningsvis mer skidåkning på hemmaplan och en massa möten!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation